< SMOFF - Skunders Miljö och Fiske Förening - bli medlem 
 


Fiske och fiskar i Skundern i äldre tider 

sidan publicerad
2020-05-01




   ”Eftersom jag är född i början av 1930-talet, så minns jag att bönderna gick samman och drog not i Skundern. Jag var naturligtvis inte med, men har ett minne från ett år, när jag nog var 5-6 år. Alltså strax före Andra världskriget. Man gjorde väl dessa notdragningar på hösten och det här året var det kraftig blåst den dag det var bestämt att detta fiske skulle ske. Jag minns hur mina föräldrar Erik och Alice, och mormor Emma och morfar Anders Petter, som bodde i samma hus, diskuterade läget. Särskilt kvinnorna var nog oroliga, men kanske också min pappa. Onödigt att genomföra not­drag­nin­gen just en sån här dag, tyckte de.

   Det var väl Pappa som tog kontakt med Erik Fredriksson i Lill-Ekeby, som var byäldste. Denne var den som hade bestämt datumet och han vidhöll; notdragning ska ske. Då var det inget annat för pappa än att ta roddbåten och ge sig iväg. Vi som var hemma gick där med vår oro och muttrade.

   Allt gick väl, pappa kom hem och så gjorde väl de andra karlarna också. Vad som hände med fisken, eller hur stor fångsten var, det minns jag inget om. Det var oron, som de vuxna kände och talade om, som överfördes till mig och som stannade i mitt minne.


Den som berättar detta minne är Else-Marie Svensson, född 1933 och uppvuxen i Malmvik, eller Malmkärr som man sa förr. Hennes berättelse fick mig att fundera över vilka typer av fiske man kan ha ägnat sig åt i Skundern, och jag tog kontakt med några äldre infödda men sökte också upp några äldre källor.

Från krigsåren 1939-1945, som Else-Marie berättar om, får vi backa tillbaks till år 1769, när en viss Daniel Falckman skrev en sockenbeskrivning över Dunker som kom ut i tryck. Skundern är den enda sjö i hela socknen vars fiskbestånd Falckman kommenterar: den var ”mycket fiskrik men av ringa djup”. – Han skrev förvisso på latin, men hans skrift översattes år 1939 av Birger Blomkvist, född i Stubbkärr/Stubbetorp 1912 och uppvuxen i Kvarnäng.

Att Skundern verkligen var mycket fiskrik styrks av några kartor från ungefär samma tid, kartor som man kan finna hos Lantmäteriet på internet. På de kartorna har lantmätarn ritat in något som ser ut som lustiga bryggor eller pirar rakt ut i sjön, bryg-gor som avslutas med stora rektanglar. På vissa ställen är de förklarade: katzor.

Vad var katzor/katser/kasser? Det var permanenta, stora träbyggen i vattnet, där man byggt som en enkel gärsgård vinkelrätt ut från stranden. Detta hinder fick fisken att tro att den nått stranden, och vek ut i sjön men rakt in i en stor bur byggd av täta vidjor. Småfisken kunde simma ut mellan vidjorna, men större fiskar inte, utan förirrade sig inne i burens kamrar. Katsen fungerade därefter ungefär som en sump, som man kunde vittja med håv när man ville, utan att den instängda fisken for särskilt illa.

Skiss som visar hur en katza/kasse kunde vara konstruerad.
Namnen på de olika delarna växlade från trakt till trakt.
Bild: Bohusläns museum


Fångstarmen, det enkla stängslet, kunde man bygga på stranden och sedan slå ner i bottnen, men själva katsen var lättast att bygga på vintern när isen bar. Då kunde man rita ut katsens mått i snön, hugga opp isen och påla. Att göra samma arbete från en båt vore nog inte vigt. Ibland när man byggde katsorna var man så långsiktig att man brände pålarnas spetsar mot röta. Det hela var rätt komplicerat och krävde underhåll då och då. Men så kunde dessa katsor stå i mansåldrar, och ibland när man torrlagt sjöar på senheten har arkeologer funnit rester av katsor i bottnen som visade sig var flera hundra år gamla.

Rester av en katse, synlig vid lågvatten.
Foto: Bohusläns museum.


Eftersom bönderna förr i tiden la ner så mycket arbete på att bygga katsorna så förstår man att fisket var viktigt. Knappast någon hobby. Fisken gav ett viktigt proteintillskott.

Var låg då Skunderns katsor enligt den gamla kartan? På en karta över Bråhovda från år 1755 ser man inte mer än tio fasta katsor utritade i Navesta och Bråhovda. I denna vik av Skundern, ömsom kallad Navesta- och Bråhovdasjön, kommer man nu för tiden nätt och jämt in med båt, vilket är en följd av att uppgrundningen accelererat genom sjösänkningen 1914.

Ett halvdussin katsor finns också inritade i den s.k. Dyviken, alltså sjöns västliga ände. Och på kartor över Ekeby ser man katsor praktiskt taget bara i den västligaste delen, nedanför Lillekeby. En enda katse finns österut, nedanför Malmvik, och långt, långt ut i den s.k. Lergropsviken. Vid den tiden och fram till 1860-talet fanns ingen bebyggelse där och området beskrevs som ett malmkärr, dvs. ett kärr med grusbotten.

Vad är gemensamt för alla dessa lägen? Jo, de hade långgrunda, stenfria stränder.

Bråhovda 1755. Något beskuren karta
från Lantmäteriet på internet. Katzorna är de spikar som sticker ut.
Som synes hade ’’Bråhåfda Siön’’ en ansenlig
vattenspegel vid denna tid.


Resterna av en mycket sen katse minns Björn Haraldsson, född 1936. Den låg nere vid Bråhovda båtplats. Björns far ansåg sig veta att man inte hade rätt att bygga nya katsor, bara rätt att hålla gamla i stånd, men denna sista fick förfalla. Den var dessutom störande när Björn ’mette’, metade, så han drog opp de sista delarna av den. Detta var kanske kring år 1950.

Nät har i Skundern säkert använts så länge man kunnat göra dem, alltså långt före vikingatiden. Strandägarna har satt ut nät i alla tider, och några av dem fiskar ännu på det sättet. Näten kräver mer arbete, bland annat regelbunden lagning, och de måste vittjas titt som tätt. Å andra sidan kan man ju med nät växla fångstplats.

Hur stor fisk har man fått i näten de senaste årtiondena? Björn Haraldssons eget rekord för abborre är 1,4 kg; för gädda 11 kg; den gäddan var och 110 cm lång. Känner ni till andra rekordstora fiskar fångade i nät?

Ryssjor var också vanliga förr i tiden. I äldsta tider tillverkade man ryssjorna utav vidjor, så de var som långa korgstrutar. Efter hand bytte man vidjorna mot nät men behöll vidjor i bågarna. En sådan ålderdomlig ryssja fann Jukka Väyrynen i kvarnen när han flyttade in 1986, och han provfiskade en del med den. Den är troligen ett minne från Ekström, den siste mjölnaren, och tillverkad för bortåt hundra år sedan eller mer.

Senare ersattes också dessa bågar av vidjor – med stålbågar. Erik i Malmkärr, Else-Maries far, använde sådana ryssjor med stål i om våren när han fångade lekande gäddor. Det pågick under 1960-talet..

Till sist kom man på idén att sätta opp sidoflyglar kring ingången som tvang in fisken, som alltså förirrar sig allt längre in i ryssjan och inte klarar att gå ut samma väg som den kom.

Museala ryssjor. Vidjor är det främsta materialet.
Foto: Boatbuilder, WikiCommons


En sen, utvecklad, typ av ryssja med stålbågar och flyglar. Vilar som synes på bottnen.


Mete har naturligtvis alltid förekommit, inte bara för nöjes skull. Det var populärt bland vuxna ännu på 1950-talet, när ingen vacker sommarkväll gick utan att en handfull roddbåtar med fiskare syntes ute på sjön. Numera uppfattas mete mest som ett nöje för barn.

Man har också använt långrev, men det är något som folk på den norra kanten av sjön talat mycket lite om. Hur länge man fiskade på det sättet i allmänhet i Skundern är okänt, men i Malmvik upphörde man med det redan på 1950-talet. Det är ju tänkbart att långrevar kan ligga i någon vrå i någon bod eller på någon vind, men det enda föremål som verkar återstå är en låda för reven, funnen hos Balkedals i Ekeby. Reven hölls på bottnen med sänken. Krokarna agnades med daggmask eller småfisk.


Det är som synes länge sedan denna långrevslåda hos Balkedals användes för sitt ursprungliga syfte.
Reven tycks ha haft inte mindre än 80 krokar.


Ett annat enkelt sätt att fiska var naturligtvis att ro drag. Man hade en lina eller flera – beroende på hur många man var i båten. Den som var solokvist och duktig kunde hålla linan i mun för att känna när det högg. Till linan hörde en vinda.

När man ror drag kan man fiska över stora vatten, men ibland kan det vara svårt att veta exakt var draget befinner sig. Mer precision fick man om man vilade sig från rodden och för hand svischade i väg draget längs en vassrugge. Bägge dessa sätt, att ro drag och att svischa i väg draget, har kallats för att svirvla. Grundbetydelsen för ordet är ’vrida sig kring sin egen axel’, som ett fiskedrag eller en spinnare gör. Björn Hson minns att hans far ännu använde ordet svirvel för drag och spinnare.

Ett modernare sätt att fiska var med kastspö och spinnrulle. I trakten slog det gissningsvis igenom efter kriget; med kastspö kunde man både kasta och ro drag.

Hemmagjorda drag och spinnare har nog funnits i ett par hundra år, men under 1900-talet köpte man dem – ofta på postorder. Spinnrullen ersattes efter hand med haspelrullen, som blev populär under 1960-talet. Men från slutet av det årtiondet avtog nog mycket av alla sorters fiske i Skundern främst eftersom befolkningen åldrades så kraftigt.

Kvinnor verkar i mycket liten grad ha ägnat sig åt fiske här i trakten – av olika skäl. Den sorts fiske där kvinnor nog allra minst deltog var notdragning, det mest krävande av allt fiske som bedrivits i sjön. Det kan liknas vid en bottentrålning, ett samarbete som krävde flera starka karlar och ett par båtar. Det var ju ett sådant fiske som omnämndes i inledningen. Hur man landade noten vid Skundern är osäkert, troligen drog karlarna opp den vid en lämplig flack strand för hand; eventuellt hade man en särskild uppfordringsanordning.

Men notfisket har en stor nackdel: det är så effektivt. Särskilt gäller detta notdragningen om vintern. Om detta skrev 1947 fiskeri­konsu­lenten Arvid Lurén i Södermanlands del i ’Sveriges städer och landsbygd’, en uppsats som Björn Hson tipsat om.

Lurén noterade: Om maskorna i den innersta delen var finmaskiga och de som fiskade kände till var de djupaste hålorna fanns, då kunde man i mindre sjöar fånga större delen av fiskbeståndet. Det gällde särskilt braxen, tidigare en eftertraktad matfisk, för den ställde sig invid botten i väldiga stim. Enligt honom var notfisket vanligast vintertid förr i tiden, men när man insåg att det var effektivt, så förbjöds det under 1800-talet. – I Hjälmaren hade man dittills bara dragit vinternot, men då gick man över till att dra not vid andra tider.


Cirka1950. Landning av en not under idylliska förhållanden.
Foto: Bergshammars hembygdsförening.


Sune Pettersson, född 1941 i Ekeby, kan erinra sig en rolig detalj från Ekebyböndernas notfiske. Hans far Ivar, född 1886, brukade berättade att när man rodde med noten kunde man se var den gick, för sjön är ju så grund att noten stack opp lite, ”men när en kom te djupa grava imilla Fröholmen och Vahäll då sjönk noten ner – och där stog fisken”. Detta stämmer ju med Luréns allmänna kommentar ovan.

En annan sorts påminnelse om notdragning, har Anders och Karin Rockström- Mossler i Mälby. På en gammal karta från 1800-talet finns nämligen på deras tomt markerat en särskild väg för noten. Byalaget använde alltså sannolikt en gemensam not som uppenbarligen måste ner till sjön just den vägen. Det var väl ett förtänksamt ’servitut’ av den som sålde av marken, eller byalaget som bevakade sina intressen vid köpet?

Hur många notar och så kallade notlag som fanns, en för varje by eller en för hela sjön, det vet nog ingen längre, men Björn Haraldsson minns att en not som pensionerats fick göra tjänst som nät i en hönsgård nånstans i Skunderntrakten.

Om notdragningen upphörde under eller strax efter kriget, så fortsatte nästa metod flera årtionden till, nämligen att fiska med saxar. Man agnade exempelvis med en liten mört, spände saxen och vittjade den ett par gånger per dygn. Saxarna fästes ofta vid kraftiga käppar som var nedslagna i bottnen och kunde ses här och var runtom i sjön. De kunde användas både om sommarn och vintern. Saxen har nu dåligt anseende eftersom fisken kan få lida många timmar.

Ett alternativ på vintern var angel. Det kan sägas vara en sorts mete utan spö. Man spänner metreven med en fjädrande stång, som vippar till när fisken nappar. Den som fiskade kunde röra sig runt sina olika hål i isen. Angelfiske kunde kombineras med skridsko- och sparkåkning och en liten picknick. Så gör även pimpling men kräver att fiskaren håller sig på en plats, och ofta fryser. Att pimpla förekommer väl än i dag – om det finns någon is och den är pålitlig.

Men har någon sett ett ljuster som ska ha använts i Skundern? Det är osäkert om det redskapet alls använts i sjön som ju större delen av året har ett rätt grumligt vatten.

Vilka fiskarter har funnits i Skundern men försvunnit? Malen är en fisk som kan bli kolossalt stor, ibland mer än till 100 kg. Den finns ännu i Båven och kringliggande sjöar. Något bevis för att den funnits i Skundern finns inte, men det är inte otroligt. När Hjälmarn sänktes på 1880-talet lär det ha lett till att malen dog ut där, och det är väl inte helt osannolikt att detsamma hände i Skundern efter 1914. Men det är bara ett antagande.

Lake fanns däremot bevisligen i Skundern ännu kring 1960, för Håkan Johansson, född 1954, minns från sin barndom i Malm­vik/­Malm­kärr att hans pappa Erik fångade lake när den lekte i deras hemvik. Den fisken leker mycket tidigt på året och då vandrar den gärna in i grunda vikar och leker i grupper. Vikarna ska helst vara sandiga eller steniga, vilket passar bra med namnet Malmvik, eftersom ordet malm i äldre tider just betyder grus, sand.

Men beståndet av lake måtte varit klent redan på 1960-talet, för Håkan minns att pappan inte bara fiskade, utan också satte ut lake. Det skedde vid gårdens brygghus nära Gåsviken. De fiskar som sattes ut hade Erik fått av sin bror Nils som hade fångat dem i ryssja när de lekte i Dunkern. Laken, som är en torskfisk, trivs bäst i djupa, kalla och syrerika vattendrag, så den borde trivas bra i Dunkern, som är mycket djup. Troligen trivdes laken någorlunda i Skundern före sänkningen 1914. Tyvärr är den på reträtt på många håll, inte bara i inlandet, utan också i Östersjön. Men den finns ännu 2020 i Dunkern enligt säkra källor.

En annan fisk som sattes ut, men som kanske var ny i sjön, var sutaren. Initiativtagaren var John Ekström vid Mälby kvarn, f. 1891, en driftig man i största allmänhet: byggmästare, mjölnare och framför allt primus motor i elektrifieringen av hela Skundernbygden och mer till.

Ekström hade alltså skaffat sutare, men varifrån? Och Erik i Malmkärr hjälpte honom att sätta ut dem, men varför? Sutare har inte haft något högre anseende som matfisk i Sverige, men lär kunna smak delikat om den tillreds på rätt sätt. Frågan är om det är Ekströms förtjänst (?) att vi nu har så gott om den, eller om den fanns redan tidigare. Inplanteringen ska ha ägt rum i slutet av kriget eller strax efter.

Säkert har det funnits ål i sjön i äldre tider, fast ingen längre minns när. Något som ganska tydligt talar för att ål verkligen funnits är namnet Ålkärrsbron. Så heter den lilla bron 300-400 meter öster om Lindersborg, nedanför Sune och Ann-Sofie Petterssons.

Att brons namn hängde samman med ordet ål var inte uppenbart för alla i trakten under 1900-talet, eftersom ett vardagligt uttal av namnet var Åårkärrsbron, eller ännu ålderdomligare: Årkärrsbroo (med betoning som i Örebro). Brons namn finns inte utskrivet över huvud taget, men på en gammal karta mynnar bäcken under bron ut i just Ålkärrsviken (viken innanför Smoffs badbrygga). Alltså fanns det ett kärr i närheten där ålen trivdes.

Det är ju känt att ålen kan ta sig fram också där det är ganska lite vatten. Så ålen kunde nog också gå opp i bäcken (Grava) som dels kommer från skogen, dels dränerar hela dalgången bakom Lin­ders­borg.

Det inte orimligt att anta att strandägarna fiskat med så kallade ålkistor. Det var en sorts träkonstruktioner som blockerade trafiken för ålen när den var på väg från insjöarna till havet. I så fall hade man sådana vid Smedstaån; de lär ha varit kolossalt effektiva. Som sagt, ålen är försvunnen för ganska länge sedan, kanske redan före sjösänkningen 1914.

En annan art som är försvunnen är kräftorna, det vill säga de ursprungliga flodkräftorna. Det börjar nu bli ganska länge sedan, men minnet av dem lever ännu. Förmodligen har kräftbeståndet överallt i landet alltid varierat med vädret och klimatstörningar genom århundradena. Skunderns kräftor nämnde inte av Daniel Falckman 1769, utan han berömde i stället en bäck öster om Holmen/Ekensholm, som ibland kallas Kräftbäcken och där gården hade sin kvarn, Holmkvarn.

Men Skundern har absolut också haft gott om flodkräftor. År 1907 kom visserligen pesten till Sverige, och åren därpå drabbades många sjöar i Sörmland, men inte Skundern och dess tillflöden, Ulvsjön och Händösjön.

Under 1930-talet var det mycket gott om kräftor vid sjöns bergiga och steniga stränder, men mindre där strandlinjen är dyig eller bara jordig.

Så här berättar Else-Marie från Malmvik om vad hon minns av kräftfisket på 1930- och 1940-talen:


   ”Å så var det kräftorna, det var trevliga augustikvällar, och som vi åt – högvis! Pappa sålde kräftor på torget i Eskilstuna. Vi hade håvar och burar. Möjligt att någon av de vuxna kunde plocka för hand nån gång. Jag var inte med om det, men på 30-talet var det gott om kräftor.

   Som jag minns det var det väl krigsvintrarna 1940, -41 och -42 som var kallast och efter det fick vi inga kräftor. Men några få måste ha överlevt för vi fick snart kräftor igen.

   Måtte väl ha varit i slutet av 40-, början av 50-talet, men efter några få år drabba-des sjön av kräftpesten. Någon kom väl med smittade redskap. Ingen fångst.

   Ja det var då, nu köper jag havskräftstjärtar.”


Else-Maries minnen bekräftas av en tidig sommargäst, Lars Meyer, född år 1936. Han fick följa med tre familjer från Stubbetorp som fiskade kräftor vid Ivars hage. Engagemanget var stort, men man fick inte ett liv. Det var vid början eller mitten av 1940-talet. Det är emellertid intressant att ett så stort fiskesällskap från Stubbetorp, som ju inte har mark vid sjön, tilläts fiska kräftor i sjön.

Men under 1950-talet var det alltså väldigt gott om kräftor igen, och man kunde få tiotals i varje mjärde, berättade några pojkar som tjuvfiskade i sjön. Och strandägarna var mindre tillåtande. Kräftor fanns det till och med ute på Limpan, det lilla skäret utanför Mälby, kräftor som man kunde fånga på mete. Flötet drogs ner några centimeter och började trava i väg på ett mycket karaktäristiskt sätt.

Så kom pesten på 1960-talet, och därefter planterades signalkräftor olagligen in av en eller flera personer, och de allra sista flodkräftorna försvann slutgiltigt. Signalkräftorna är nämligen bärare av pesten, men själva inte så känsliga för den. – Hur mycket signalkräftor som nu finns i sjön är en väl bevarad hemlighet bland sjöns fiske­rätts­inne­havare.

Av denna lilla uppsats framgår ganska tydligt att även om Skundern i sin egenskap av slättlandssjö i det mycket långa perspektivet är dömd att gro igen, så är det mänsklig verksamhet som skadat beståndet av dess naturliga invånare, nämligen genom utfiskning, sjösänkning och spridning av kräftpesten.

P.S.

En rolig episod i sjöns historia var när familjen Balkedal i Ekeby ägnade sig åt gädd-hantering i kommersiell skala. Sonen Greger drog upp fiskarna, mamma tog hand om dem och lagade paté, som levererades av pappa till Stockholm för att förtäras av Riddarhuset. Detta torde varit på 1990-talet.

En egendomlig historia cirkulerar som påstår att Oscar II, död 1907, en gång skulle varit med om att dra not i Skundern. Det kan ju faktiskt tänkas att kungen besökte regementet i köpingen och fick höra talas om detta udda fiske. Han är ju känd som båtintresserad. Den som kan finna denna uppgift i tryck ska få en belöning i sinom tid.

Den som vet mer om fisket i Skundern eller vill komma med rättelser är välkommen att mejla mig.

Tack också till Björn H., Else-Marie och Håkan från Malmvik samt Janne B.!

Olle Meyer

En del bilder är lånade från: Gainsford, M. 2013.
Fasta fisken i Forsån och Gärdsken. Arkeologisk förundersökning av Alingsås 264, 265, 266 & 267.
Alingsås socken och kommun. Bohusläns museum.
– Tack för lånet!


  För information och kontakt, maila: info@smoff.se