Vår sjö får inte dö!  

Skundern är i farozonen sen länge. Vår grunda slättsjö mår inte alls bra. ”Sjukdomen” ökar när vattennivån sjunker. Ett växande pro­blem, bokstavligt talat. När solljuset når botten frodas växtligheten. Näckrosor tar över hela vikar. 2020 är det ännu mer illavarslande.

Förhistorien är en sjösänkning 1914, en av cirka 20 000 i hela landet runt den tiden. Livsmedelsbrist hotade under första världskriget. Syftet med sänkningarna var gott: att öka arealen åkermark.

Initiativtagare vid Skundern var nio bönder, fem från Sundby, två från Mälby, en från vardera Smedsta och Bråhovda. De vände sig till länsstyrelsen i Nyköping som kallade till möte i Navesta. En om­röstning skedde. Resultet: 68 röster för en sänkning, 53 emot. Röste­talen representerade gårdarnas storlek.

Statens lantbruksingenjör G. Sandström kom fram till att en sänk­ning vid högvatten med 1,15 meter var att föredra. Det skulle innebära att 83 hektar åker och 49 hektar äng blev väl dränerade. I verkligheten blev ”vinsten” inte fullt så stor.

Redan på 1920-talet klagade Bråhovdabönderna på att sundet mel­lan deras sjö och Skundern växte igen. De begärde hjälp av sjö­sänk­ningsföretaget men fick avslag varenda gång.

Två torra långa somrar, 1955 och 1959, gick illa åt Skundern. Vat­ten­ni­vån sjönk så mycket att en diskussion startade inom sänk­ningsföretaget hur man skulle gå till väga för att lösa problemet. Men inga åtgärder vidtogs.

Under 1970-talet föreslog Jonsson i Vik att man skulle skapa en tydlig gräns mellan vattnet och jordbruksmarken där så behövdes. En ”invallning” kallade han det. På så sätt skulle man värna om både sjön och jordbruket.

Istället byggdes 1975 en fördämning med lucka vid Smedsta. Ett vattenmärke höggs in vid Malmviks badplats. Syftet med åtgärderna var att ge sjön en garanterad lägstanivå. Men fördämningen sa­bo­te­rades av anonyma redan första året.

Motsättningarna blev skarpa mellan dem som ville hålla åkrarna torra och de som främst såg till sjöns bästa. Det gick så långt att Eskilstuna-Kuriren ryckte ut och skrev om ”stora sjökriget”. Smoff bildades.

Fördämningen röstades bort 1981. En tröskel av betong göts i stället fast på utloppets bergsbotten. Den styr sedan dess vattennivån.

Helt uppenbart är att sjöns vattennivå sedan 1970-talet blivit be­tyd­ligt lägre än avsett - med allt vad detta fört med sig: ökad igen­väx­ning, syrebrist, försämrat fiskbestånd, sämre badvatten - en förfulad, sjuk sjö.

Ska det behöva vara så? Är inte Skundern värd att rädda

Text: Börje Lundberg

sidan publicerad 2020-11-01