Smoffs kamp för mer och bättre vatten i Skundern 

Olle Meyer
olle.meyer@meyerpol.se
sidan publicerad 2021-12-08
Ladda ner pdf-version



Efter ett uppehåll i arbetet om Skunderns sänkning kommer här ett avsnitt skrivet hösten 2021. Under den gångna tiden har Lant­mäteriet ändrat placeringen av sina handlingar om Skundern; man finner dem under:
https://historiskakartor.lantmateriet.se/hk/viewer/internal/04-vtn-217/0003lk3d/lm04/REG

Här följer ett referat av den skriftväxling om Skundern som finns i Länsstyrelsens arkiv i Nyköping. Telefonsamtal och personliga mö­ten mellan olika parter har sannolikt förekommit. – Sjösänk­nings­Företaget kallas för enkelhets skull här nedan för enbart Före­taget.

Ett intressant dokument hos Länsstyrelsen som går tillbaks till 1970-talet visar en profilskiss av Smedstaån med olika nivåer inritade. Enligt Länsstyrelsen härstammar dokumentet från Lant­bruks­nämn­den, men det har inte kunnat spåras bland nämndens handlingar hos Riks-arkivet i Uppsala.

Profilskiss över Smedstaåns utlopp från Skundern. Skissen upp­rät­tad vid Lantbruksnämndens mätning 1972. Den grova svarta linjen är det 1913 beslutade bottenläget, den fina svarta linjen läget år 1972. Här framgår att åbottnen ligger lägre än vad som beslutats.

Dokument visar alltså att Lantbruksnämnden gjort en utredning åt Före­taget inför byggandet av den fördämning som blev klar år 1972 – se förra avsnittet.

Troligen är det Lantbruksnämnden som vid detta tillfälle gjort några blyertsanteckningar som finns på dokumentet från 1913. Där fram­går att man varken funnit de fixpunkter som skulle finnas vid Sund­bybron och vid Smedstabron. Därför hade man huggit in nya fix­punk­ter vid dessa ställen. En tredje fixpunkt nedanför Mellangården, öster om Smedsta och väster om banvallen, verkar man däremot ha funnit. – Någon fixpunkt vid Smedstabron har inte gått att spåra (2021).

Som beskrivits i det förra avsnittet rev Företaget fördämningen i Smedstaån år 1981. Och 1982 och 1986 rensades ån; detta framgår av ett brev hos Länsstyrelsen.










Rester av den fördämning som byggdes 1975 och revs år 1981

Säkert var det dessa rensningar som i april 1987 fick Smoff att skriva till Länsstyrelsen och hävda att Företaget grävt 1,52 meter för djupt på en plats cirka 90 meter väster om Smedstabron. På­stå­en­det är uppseendeväckande i dessa sammanhang, där man oftast diskuterar i termer av decimeter och centimeter. – Detta påstående har aldrig ifrågasatts av någon inblandad part.

Smoff bad nu Länsstyrelsen, som ju har till uppgift att övervaka efter­levnaden av sin s.k. laga syneförrättning 1913, att förmå Före­taget att återställa de rätta bottenförhållandena.

Länsstyrelsen underrättade i juni 1987 Företaget om Smoffs brev, och gjorde ett påpekande om sjöns övergödning: ”Näringsrikedomen gör den känslig för syrebrist under isläggningsperioden. Denna käns­lig­het ökar vid lågt vattenstånd”. – Formuleringen var nog en varning för fiskdöd om vintern, när sjön kan ’kväva’.

I brevet nämnde Länsstyrelsen också att man av Lantbruksnämnden fått höra att Företaget grävt djupare ”än vad anges i gällande laga syneförrättning” /…/ Det kan antas att den kraftiga rensningen /…/leder till att sjön intar ett lägre vattenstånd än tidigare”. Läns­sty­relsen ville nu ha Företagets åsikter om ”nivåförhållandena i sjön Skundern”.

Innan Företaget svarade, beställde man en utredning om sjöns vattenflöden av en konsult i Nyköping. Och under sommaren kom svaret, en abstrakt rapport, som finns arkiverad hos Länsstyrelsen.

Därefter, i augusti 1987, kom Företagets svar till Länsstyrelsen, och man avvisade inte Smoffs påstående om att man grävt 1,52 meter för djupt. Men man försäkrade att Företaget arbetade ”efter gällande lagstiftning”, och att rensningarna år 1982 och 1986 skett i samar­be­te med Lantbruksnämndens avdelning för vattenhushållning. – Frågan är om verkligen Lantbruksnämnden tillåtit de alltför djupa grävningarna.

Länsstyrelsen upprättade i september 1987 en promemoria som tillställdes Smoff. I denna PM utpekas sprängningsplatsen nedanför Mellangården öster om Smedsta som s.k. ”bestämmande sektion” i utloppet. Mot idén att höja bottennivån till den i 1913 års syne­förrättningen fastställda och därigenom få en högre vattennivå invänder Länsstyrelsen att även om man ökade vattenvolymen kraftigt, så skulle vattenkvalitén inte förbättras. Det var också osäkert om höjning av nivån kunde motverka syrebristen om vintern.

En dryg vecka senare avslog Länsstyrelsen också Smoffs begäran om att 1913 års bottenläge skulle återställas, eftersom ”en sådan åtgärd icke synes ha någon effekt på sjöns nivå”.

Smoff kom med ett långt genmäle. Den som höll i pennan var Sven Ingemars som inte bara satt sig in i dokumenten från 1913, utan också spårat upp minst en av fixpunkterna. Tack vare sina kun­ska­per i lantmäteri hade han också kunnat göra kontrollmätningar av åns bottennivå. Smoff avvisade påståendet att sprängstället ne­dan­för Mellangården skulle vara så kallad ’bestämmande sektion’. Smoff stödde sig på dokumentet och anvisade en annan definition av sjöns s.k. lågvattenstånd.

Vidare anförde Smoff att Företagets sprängning av dammen år 1981 medfört ytterligare en felaktig fördjupning av ån. Man klagade också på att Smoff inte fått närvara när Länsstyrelsen tillsammans med Företaget inspekterat ån. Dessutom hänvisade Smoff till att Före­ta­gets ordförande försäkrat att sjön inte skulle sänkas mer än vad som bestämts 1913. Med stöd av dessa argument begärde Smoff ånyo att Länsstyrelsen skulle ålägga Företaget att återställa bottenläget från 1913.

Trots att Länsstyrelsen redan avslagit en sådan begäran så kon­tak­tade man nu Lantbruksnämnden. Där stödde man Smoffs upp­fatt­ning att sprängplatsen inte var en ’bestämmande sektion’. Lant­bruks­nämn­den slog fast att platsen för ”Skunderns lågvattenstånd ska vara läge 0 = Skunderns utlopp” d.v.s knappt hundra meter väster om Smedstabron. Ståndpunkten följdes upp med en rad precisa lantmäterifakta. Lantbruksnämnden fortsatte: eftersom Före­ta­get schaktat för djupt, borde det nu installera en lågvattentröskel vid utloppet. Men, påpekade Lantbruksnämnden, att bygga ”i vatten kräver vattendomstolens tillstånd”. Å andra sidan, eftersom det bara gällde att återställa alltför djup schaktning, så borde Länsstyrelsen tipsa Företaget om att ”återställandet troligen kan ske utan vatten­dom”. Tipset var säkert tänkt som en sorts uppmuntrande tröst för Företaget; projektet skulle inte bli så utdraget eller dyrt.

Nu gjorde Länsstyrelsen en paus i femton veckor, troligen för att hantera det mothåll man fått av Lantbruksnämnden. När man sedan skriver igen till Smoff tar man tillbaks sitt påstående om sprängplatsen som ’bestämmande sektion’. Men, säger man, eftersom "sjöns vattennivå under så lång tid haft en betydligt lägre nivå än den avsedda att man inte kan bortse att olägenhet i något avseende skulle kunna uppstå om gällande syneförrättning nu skulle få bestämma” så måste den tanken överges.

Vidare säger Länsstyrelsen att om det skulle byggas en tröskel vid utloppet så som Smoff önskade, så torde det ”kräva prövning av vattendomstolen”. Detta var inte vad Lantbruksnämnden sagt.

Som svar till detta upprepade Smoff sitt krav att Länsstyrelsens beslut från år 1913 åter skulle verkställas, och att Länsstyrelsen skulle sätta tidspress på Företaget.

Detta blev Smoffs sista brev i ärendet, och när det nådde Länsstyrelsen var det redan överspelat; bara några dagar senare kom nämligen instruktioner till Företaget att gjuta en tröskel på bottnen av den rivna fördämningen.

Men instruktionerna kom inte från Länsstyrelsen utan från Lant­bruks­nämnden. Varför nämnden gjorde detta är svårt att förstå. Den hade ju frankt förordat en tröskel vid själva utloppet, väster om Smedstabron. Vad – eller vilka – hade fått nämnden att ändra sig?

En skiss från Lantbruksnämnden i september 1982, kompletterad i juni 1988. De ljusröda partierna föreställer rester av fördämningen 1975-1981 som ännu fanns kvar. Den blivande tröskeln är ritad ljusgrön.


Smoff fogade sig efter Lantbruksnämndens förslag eftersom man trodde att Företaget skulle slippa en kostsam vattendom och att sjöns lågvattennivå nu skulle återställas.

Och på senhösten 1988 ålades Företaget av Länsstyrelsen att bygga enligt Lantbruksnämndens anvisningar. Åläggandet innehöll också en deklaration: ”Åtgärden bör betraktas som ett återställande av den genom tidigare syneförrättning (1913) fastlagda nivån av utloppens botten.”

Tröskeln byggdes sommaren därpå, men alltså inte vid sjöns utlopp där man grävt mycket för djupt, och som Lantbruksnämnden tyckt var självklar. Den verkar inte heller ha byggts vid den plats som nämnden senare anvisade; där tröskeln nu hamnade finner man nämligen inga rester efter fördämningen; däremot något tiotal meter åt väster. Lika lite som vi vet varför Lantbruksnämnden en gång bytte åsikt, lika lite vet vi varför Företaget inte följde nämndens slutgiltiga anvisning.

Frågan om Skunderns vattennivå hade ju i årtionden gjort stäm­ningen runt sjön ganska spänd. De största gårdsägarna och deras anhängare i trakten utgjorde vid denna tid en stor grupp, medan de i trakten som värnade om sjöns vatten, mest nyinflyttade och fri­tids­boende, inte hade så stark ställning. Insikten om allvaret i miljö­frå­gorna var också mindre än under 2020-talet. Smoffs ledning måste ju också märkt att Länsstyrelsen tidigt tagit parti för Företagets styrelse. Möjligen skulle utgången ha blivit en annan, om de strand­ägare som värnade om vattennivån drivit frågan i en renodlat juridisk ordning i egenskap av sakägare.

Tröskeln under torrsommaren 2020. Tröskeln ska kompensera för bland annat den 152 cm alltför djupa grävningen vid sjöns själva utlopp.



Hur skötte Länsstyrelsen ärendet?

Länsstyrelsen är den statliga tillsynsmyndighet som ska se till att sjö­sänkningsFöretaget följer förrättningsbeslutet från 1913 och senare gällande lagstiftning; dess Natur-vårdsenhet skötte Skun­dern­ärendet. Sakkunskapen kan ifrågasättas. Det var denna av­del­ning som i ett brev redan 1982 sagt sig inte kunna göra något för vattennivån, men föreslagit att Smoff skulle ta hand om frågan.

Men till sin hjälp hade man Lantbruksnämnden, en annan statlig organisation (1948-1991) under Lantbruksstyrelsen. Lant­bruks­nämn­den hade en egen avdelning för vatten-frågor, och det var den som hade den tekniska expertisen, medan Länsstyrelsen skulle ha den juridiska expertisen och den verkställande makten.

Om man skärskådar hur Länsstyrelsens naturvårdsenhet handlade den fråga som ledde fram till att tröskeln byggdes på sin nuvarande punkt, framträder en del egendomligheter.

När Länsstyrelsen genom Smoff förstått att Företaget grävt hela 152 cm för djupt, skrev man till Företaget (1987-06-01) och gjorde en vag antydan om fiskdöd om vintern.

Att grävningen bröt mot Länsstyrelsens beslut 1913 kom­men­terades inte; och någon större oro för Skunderns framtid kan man inte skönja.

Efter att Företaget hade försäkrat att det följt ”gällande lagstiftning” och arbetat i samråd med Lantbruksnämnden, fick ju Länsstyrelsen av nämnden strax veta att Företaget grävt för djupt. Inte heller då, när det är uppenbart att Företaget hade lämnat oriktiga uppgifter, gör Länsstyrelsen något påpekande. Myndigheten värnade alltså inte om sina tidigare beslut, lika lite som den värnade den natur som den var satt att vårda.

Vidare kallar Länsstyrelsen förslaget från Smoff att höja vattennivån och öka vattenvolymen, för ett exempel på ”enkla medel”. Läns­sty­relsen påstår med kraft att inte ens en ökning "med ett par tiotal procent" skulle förbättra vattenkvalitén. Det är tänkbart att Läns­sty­relsens resonemang var korrekt. Men att det är ställt utom allt tvivel att den pågående volymminskningen försämrade vattenkvalitén, om detta säger Länsstyrelsen inget.

Länsstyrelsen vinklar ogenerat argument beroende på vem man argumenterar mot, så tex. om vattennivåns betydelse för syrebrist och fiskdöd om vintern. Att en låg nivå kunde framkalla fiskdöd hade ju Länsstyrelsen antytt gentemot Företaget. Men mot Smoff anförs i stället att en höjning inte kunde ”garantera” att fiskdöd inte uppstod om vintern. Påståendet är också en självklarhet, för det är inte mycket som kan garanteras inträffa i framtiden.

Sina mest anmärkningsvärda argument för att inte vidta några åt­gär­der presenterade Länsstyrelsen i april 1988. Den menade att "sjöns vattennivå under så lång tid haft en betydligt lägre nivå än den av­sed­da, att man inte kan bortse från att olägenhet i något avseende skulle kunna uppstå om gällande syneförrättning nu skulle få be­stäm­ma sjöns vattenhushållning”.

Denna gång medger alltså Länsstyrelsen att Företaget överträtt laga syneförrättningen 1913 och därigenom kraftigt sänkt sjön. Men eftersom överträdelsens följder bestått under lång tid, så kan man inte låta 1913 års beslut gälla i praktiken. Att åter höja sjön skulle nämligen leda till ”olägenhet i något avseende”, dvs. till någon form av problem eller svårighet.

För vem eller vilka det skulle leda till olägenhet sägs inte ut­tryck­ligen. Men det är rimligen för dem som genom överträdelsen vant sig vid att förfoga över mer jordbruksmark än vad som beskrivs i 1913 års laga syneförrättning.

Alltså överser Länsstyrelsen inte bara med själva överträdelsen, utan förordar också att de som vunnit på överträdelsen ska få be­hålla vad de vunnit. Att Företaget skulle åläggas någon straffavgift eller gottgörelse verkar inte föresväva Länsstyrelsen.

Ytterligare ett exempel på att Länsstyrelsen vinklar argument hur det passar den, är påståendet att det skulle krävas en vattendom för att återställa bottennivån vid sjöns utlopp. Påståendet låter som en påtryckning på Smoff att visa hänsyn mot Företaget. Men Lant­bruks­nämnden, som var specialister på vattenfrågor relaterade till jord­bruket, hade ju velat lindra för Företaget och tvärtom menat att en vattendom inte skulle behövas; det skulle nog räcka med en anmälan. Länsstyrelsen påstår alltså motsatsen utan att ange något stöd för sin egen uppfattning.

Och hur tänkte Länsstyrelsen i frågan om att tröskeln byggdes på en annan plats utan vattendom? Varför skulle det behövas en vatten­dom för att återställa bottennivån vid sjöns utlopp, men inte någon vattendom för att bygga en tröskel 600 meter därifrån? Reso­nemanget verkar oklart.

Oklart kan man nog också säga om Länsstyrelsens kommentar till sitt definitiva beslut: ”Åtgärden bör betraktas som ett återställande av den ge-nom tidigare syneförrättning (1913) fastlagda nivån av utloppens botten.”

Vad betyder ”bör betraktas som”? Skulle tröskeln faktiskt gottgöra den 1,52 meter alltför djupa grävningen vid sjöns utlopp? Läns­styrelsen hade ju hela tiden argumenterat mot en återgång till 1913 års nivåer, men nu låter det som om den gillade 1913 års nivå. Eller var det mera symboliskt: med detta beslut skulle alla låta sig nöja och inte kunna klaga mer? Man kan också undra vilket juridiskt värde en sådan deklaration har.

Sammanfattningsvis framstår Länsstyrelsens agerande i fråga om Skundern vid 1980-talets slut på många punkter påfallande egen­domligt.


  För information och kontakt, maila: info@smoff.se